検索キーワード： 著者 "Sven Hassel" すべてのカテゴリー

Sota itärintamalla kiihtyy ja muuttuu veriseksi asemasodaksi. Sven Hassel ja muut 27. panssarirykmentin sotilaat löytävät itsensä keskeltä Balkanin verisiä taisteluita neuvostopartisaaneja vastaan. Juoksuhautoihin sataa palopommeja ja käsikranaatteja. Kukaan ei usko lähtevänsä rintamalta elävänä. Mitä kauemmin joukkojen lahtaus jatkuu, sitä äänekkäämmäksi kasvaa kritiikki Hitleriä ja Wehrmachtia kohtaan. Herran hylkäämät on yhdestoista osa sotakirjasarjaa, joka kertoo Sven Hasselin elämästä Saksan armeijan rangaistusjoukoissa.

Neuvostoliiton joukot ovat hyökänneet saksalaiseen varuskuntaan itärintamalla ja teurastaneet erittelemättä kaikki varuskunnan sotilaat. Sven Hassel ja muut 27. panssarirykmentin sotilaat saavat tehtäväkseen ylittää rintamalinjan ja tuhota venäläiset, jotka ovat vastuussa verilöylystä. Elämä rintamalla on helvettiä, eikä sinne sijoitettujen sotilaiden odoteta selviytyvän muutamaa viikkoa kauempaa. 27. rangaistusrykmentin sotilaille rintaman kauhut tulevat tutuiksi – kunnes heidät yllättäen määrätään vetäytymään.

Linnoitusta tuskin näkee lumituiskun läpi, mutta kukkulan huipulla se on – GPU:n vankila. Läpäisemättömän ja vihamielisen maaston ympäröimä sijainti on täydellinen neuvostolinnoitukselle. 27. panssarirykmentin käskyt ovat yksinkertaiset: Ei ole väliä, käyttävätkö sotilaat tykistöä, konekiväärejä vai paljaita käsiään, sotilaiden on vallattava vankila hinnalla millä hyvänsä. Sven Hassel ja muut rykmentin sotilaat ovat tottuneet mahdottomiin tehtäviin ja julmiin taisteluihin, mutta nyt edessä on jotain pahempaa kuin he ovat koskaan kokeneet.

Rintamajunat kiidättävät itään uusia kolonnia aseineen, ammuksineen ja sotilaineen. Vastakkaiseen suuntaan virtaa tuhoutunutta sotakalustoa ja lääkintäkuljetuksia, joiden kyydissä haavoittuneet sinnittelevät hädin tuskin elossa. 27. panssarirykmentin Sven, Pikkuveli ja Legioonalainen ovat haavoittuneet vakavasti ja matkaavat jäisessä tavaravaunussa länteen kohti Hampurin sairaalaa. Pommikoneet uhkaavat rykmenttiläisiä myös kotirintamalla.

Wir konnten die Ketten rasseln hören, die immer näher kamen. "Ein T-34. Sie müssen uns entdeckt haben", flüsterte das Brüderchen. "Bleibt liegen, bis er ganz nah ist, dann rennen wir!" Das widerliche Kettengerassel kam näher und näher. Ich konnte die gefährliche Angst an meinem Rücken hochsteigen fühlen, aber ich wusste, dass es der sichere Tod gewesen wäre, eine Sekunde zu früh loszurennen. Wie wir hochgekommen sind, weiß ich nicht. Ich weiß bloß, dass die Beine automatisch gingen. Der Kampfwagen wackelte über das Loch und zerschoss alles, was darin war. Dann brummte er weiter.

At least one battalion of flame-throwers is swinging around like a pack of crazy wild boars. Long, flaming red tongues of fire are hissing from the towers, charring every living thing. From the GPU-prison stream shoals of red prisoners. A barrage of incredible dimensions is hammering down behind the Germans. It seems like the Russians have guessed that they are pondering an escape and want to stop it with an impenetrable wall of fire, spreading as far as the eye can see.

The Legionnaire swings the MG-muzzle. The smoke eats its way into the officers’ stomachs. They drop to the snow-covered ground, coloring it red. Bestial shrieks sound from the woods as a wave of fur clad soldiers storm out. They are near the Finish-Russian frontline. The machine guns snarl till the magazines are emptied. Old Man’s platoon, with Tiny the giant and Porta in the lead, fights a rough battle behind Russian lines.

Bloody partisan fights rage in the Balkans. Grenades rain down over the streets. From the rooftops, a heavy machinegun fire strikes down on the hunting battalion. Moaning, the injured soldiers crawl for cover. Molotov cocktails explode with hollow roars, and the burning liquid splash up on humans and materiel. - Partisan, the major stutters terrified and jumps off the vehicle. Porta salutes him with an idiotic smile. - Reporting to the Major that they will probably make it hot for us!

Porta struggles to keep the heavy tank between the marching soldiers. One moment of inattention, and he will bulldoze an entire company. An enormous fireball strikes the bushes in front of the vehicle. The panzer soldiers jump head first from the tanks for cover. With frightened eyes and beating hearts they lay in the sun, waiting for death. A great wall of fire rises towards the sky. - Stalin organ, Heide mumbles terrified. Porta speeds up the engine. The tank plows through sun and water. They are near Moscow, 1941.

Rumor has it; they are being moved to Warsaw. Heide, who is always informed, claims that all hell is loose over there. There is talk of a German pullback from the eastern frontline. Thousands of British paratroops have landed and Polish soldiers converge on from the woods. But the Polish army is already doomed. Not only by the Reichsführer Himmler in Berlin, but also by Marshal Stalin. The Polish nationalists vainly beg the Red Army for help. But it has already been decided that the Polish communists are to take over Poland.

It is freezing 38 degrees. Stalingrad, the winter of 1942-1943. A chilling wind sweeps over the plains, slinging ice crystals into our faces. We are marching past thousands of frozen bodies. The SS-general is marching in front of the convoy, silently and withdrawn. He is angry. We realized that a while back. A fanatic who wishes to die in battle. And the SS-general wants to take as many to die with him as possible. "MOVING STUDY IN THE STALINGRAD CAMPAIGN...

It feels as if the entire area is blown up. A long rumbling explosion shakes the German position. Then an infernal scream sounds. Through flashes of fire, they see Tiny's huge silhouette with the light grey bowler on his head. He is standing by the end of the enemy trench with his machine gun resting on his hip. The tracer streak projectiles shoot out of the muzzle. Bewildered shapes flee in panic. - What a bunch of devils, the Russian lieutenant exclaims in admiration.

Alltid ska det drabba oss, protesterar Porta från förarsätet. Oss fattiga kulier jagar de så det ryker om strumporna. Man är så motbjudande oförskämt rask och sund och alla grannens kulor viker undan för en så man aldrig kommer ifrån det här skitkriget och får vräka sig på lasarett. Och man riskerar att bli ihjälslagen på alla möjliga sätt för en ynka Mark om dagen, fyller Lillebror i. Men en dag, på permission hos vackra Wera, anar Porta plötsligt en möjlighet att välbärgad kunna dra sig ur kriget.

GPU-fängelset ligger som ett ohyggligt hot på toppen av en höjd och allt som oftast försvinner det i snöyran. Ryssarna är där och har befäst det. Plötsligt låter det som om något kommer nerramlande genom ett stort rör, följt av ett åskdunder. Snön sprutar upp i kaskader framför oss. Det här gillas inte, protesterar Porta nerifrån sin snögrop. Det var ju vi som skulle skjuta med mörsare och inte kollegorna på andra sidan. Alltid ska de bryta mot överenskomna regler!

- Krigsrätten står alltid redo att ta emot dig i det här kriget, säger Gregor. Om det inte smäller hamnar vi inför krigsrätt. - Och om det smäller och Ivan får tag i oss hamnar vi inför en annan krigsrätt, ler Porta. - Man ska inte tänka så mycket, håll i järnhatten, snart smäller det, gastar Lillebror. Långt uppe i norr, mellan Sala och Murmansk, opererar 27e pansarstraff-regementets 5e kompani som fjärrstridspartisaner bakom de ryska linjerna. Deras uppgift är att spränga broar och fördämningar.

Plötsligt exploderar en signalraket på andra sidan berget, men knallen från explosionen når inte ner till det ramponerade tåget. - Det är inte bara för att njuta av åsynen som de avfyrar en sån där raket, mumlar Lillebror. De ger sig inte förrän vårt tåg är utspritt över hela Strumadalen. - Jag föreslår att vi sticker innan partisanerna kommer tillbaka, säger Porta. Vi har egentligen inget att tala med dem om. - Vansinnigt, det är fanflykt, hörs en skräckslagen röst.

Det går rykten om att vi ska till Warszawa. Där lär fan vara lös. Heide, som alltid vet besked, påstår att tusentals engelska fallskärmsjägare har kastats ner där och att polska soldater strömmar dit från skogarna. Hela Himmlers SS-Dirlewangerdivision skall ha slaktats på en enda natt. Det sista tror vi gärna på, för det stämmer med våra önskningar. SS-Brigadeführer doktor Dirlewanger är nog den mest hatade mannen i hela Östeuropa.

SS-Generalens visselpipa ljuder. Ett helvetes larm bryter lös. Projektiler yr in bland de vitklädda gestalterna. "Fältväbel Beier!" kommenderar löjtnanten. "Ni arbetar er in i skogen med er pluton. Vi ger er betäckning." "Alltid vi! " knotar Porta. "Varför ska vi ensamma vinna Adolfs segerrika återtåg? Hela kriget skulle gå på tok om inte vi fanns. Det är ingen av oss som tvivlar på att vi har förlorat kriget. Men ingen talar om att ge upp. I all sin uselhet är livet för dyrbart för oss."

Mot östfronten rullar ständigt nya kolonner med vapen, ammunition och manskap. I motsatt riktning transporteras oupphörligen totalförstörda stridsfordon, artilleri och sjuktransporter med soldater som inte är mycket mer än vid liv. Sven och de andra soldaterna i det 27:e straffregementet lever i konstant fruktan för de ryska stridsvagnarna, som kommer närmre för varje dag. Ett felaktigt beslut innebär en säker död. Sven, Lillebror och Legionären befinner sig svårt sårade i en iskall godsvagn på en farlig resa västerut mot sjukhuset i Hamburg.

Soldaterna i det 27:e straffregementet befinner sig på den ryska fronten. Utrustade med pansarfordon ska de utföra den omöjliga uppgiften att upprätthålla den tyska offensiven mot den Röda armén. Egentligen borde Sven, Porta, Lillebror och de andra soldaterna i det 27:e regementet varit döda för länge sedan, men de kämpar varje dag för sin överlevnad, snarare än för att bringa ära till Tyskland. Sven Hassel-serien. ”Döden på larvfötter” är den andra delen i serien om Sven Hassel och de andra soldaterna i det 27:e straffregementet.