検索キーワード： 著者 "Alexia Stande" すべてのカテゴリー

Monicas första dag som pensionär har passerat. Hon befinner sig på det så välbekanta lantstället, i det lilla huset med den tillhörande bryggan där hon och maken tillbringat alla somrar tillsammans. Men den här sommaren är inte de andra lik: det är den första utan Bengt som gick bort för snart ett år sedan. Platsen kryllar av minnen och väcker sorgen till liv, men knappt har hon hunnit fälla en tår innan grannen börjar uppvakta henne. Med sitt skrytsamma sätt åstadkommer han dock inte mer än att göra Monica obekväm.

"Maerit smekte henne efter ryggen, drog ner dragkedjan i klänningen så att den föll till golvet. Hon knäppte upp behån och kysste brösten, fortsatte ner över magen och följde kanten på trosan." Med en uppslitande separation i bagaget återvänder Veronica till huset som fascinerade henne så som femtonåring. Nu är hon där i egenskap av fotograf och ska göra ett reportage om den varsamma och mycket imponerande renovering som huset genomgått sedan dess.

"Merit streichelte sie über den Rücken, zog den Reißverschluss des Kleides herunter, sodass es auf den Boden fiel. Sie öffnete den BH und küsste die Brüste, wanderte weiter über den Bauch und folgte dem Bund des Slips." Mit einer aufreibenden Trennung im Gepäck kehrt Veronica zu dem Haus zurück, das sie bereits als 15-Jährige fasziniert hatte. Jetzt ist sie in ihrer Eigenschaft als Fotografin dort und soll eine Reportage über die liebevolle und sehr beeindruckende Renovierung schreiben, die das Haus seitdem erfahren hat.

“Maerit le acarició la espalda y le bajó la cremallera del vestido hasta que cayó al suelo. Desabrochó el sujetador y besó sus pechos, continuando por el estómago y siguiendo el borde de las bragas.” Tras una separación desgarradora en su pasado, Verónica vuelve a la casa que tanto le fascinaba cuando tenía quince años. Ahora ha llegado al lugar como fotógrafa, a punto de hacer un reportaje sobre la impresionante y cuidadosa renovación que desde entonces se ha hecho a la casa. La nueva propietaria se presenta como Maerit y la recibe con pantalones de carpintero, manos llenas de tierra y, según observa Verónica, sin sujetador.